Fioltricket

Posted by:Väktaren Posted on:Nov 27,2017

Fioltricket är ett bedrägeri som lever i gråzonen mellan vad som är lagligt och olagligt, och bygger på människors önskan om att göra en bra affär. Det är de exakta detaljerna i hur tricket utförs som avgör om det är lagligt eller ej.

Som företagare är det bra att känna igen fioltricket eftersom man då kan undvika att falla för det. Fioltricket förekommer i många olika varianter och vissa av dem är specialutformade för att lura företagare i vissa branscher, till exempel fastighetsbranschen eller antikvitetsbranschen.

Bedragare som inriktar sig specifikt på att lura större företag brukar inte nöja sig med att sälja en fiol (som i det ursprungliga fioltricket), utan det brukar röra sig om betydligt mer sofistikerade upplägg. Man kan till exempel få ett företag att tro att en resursstark köpare är extremt intresserad av en viss tomt, av ett patent eller av att köpa upp ett helt bolag.

Om fioltricket

För att fioltricket ska fungera måste minst två bedragare samarbeta. Såhär ser fioltricket ut i sitt ursprungsutförande.

  1. Bedragare A går in på en restaurang och äter en rejäl måltid. När det är dags att betala visar det sig att han har glömt plånboken hemma. (I mer moderna utföranden kan det handla om kreditkort som inte fungerar, att man behöver ta ut pengar ut bankomaten som ligger några kvarter bort, osv.)
  2. Restauranggästen (Bedragare A) behöver lämna restaurangen för att ordna med betalningen, men lämnar kvar något som pant. Att den här bluffen kallas för just fioltricket beror på att det har förekommit att en fiol har lämnats som pant.
  3. När Bedragare A har lämnat restaurang kommer Bedragare B in och får syn på fiolen. Bedragare B blir helt överförtjust och erbjuder sig att köpa fiolen för ett mycket högt pris. På olika vis övertygar han restaurangägaren (eller någon ur personalen) om att han verkligen är beredd att betala så mycket. Fiolen är unik, antik, ett samlarobjekt, gjord av en framstående fiolmakare och så vidare, och Bedragare B är givetvis en fiolsamlare, eller hängiven violinist, eller känner någon som han vet kommer att betala ännu mer för fiolen.Bedragare B erbjuder sig att betala en hög summa för fiolen, men måste sedan snabbt lämna restaurangen av någon anledning. Innan han går ger han det tilltänkta offret sin kontaktinformation och ber honom ringa så snart fiolens ägare kommer tillbaka.
  4. Offret ser sin chans att göra en hacka genom att köpa fiolen billigt från restauranggästen (bedragare A) och sedan själv sälja den vidare till fiolköparen (bedragare B). När restauranggästen kommer tillbaka med pengar för att betala för sin måltid erbjuder sig offret att köpa fiolen. Restauranggästen är inte särskilt villig att sälja (han tycker om sin fiol, han behöver den i sitt arbete, osv) men går till slut med på att sälja efter att ha förhandlat upp priset en bra bit. Offret bryr sig inte så mycket om priset går upp från 2 000 kronor till 5 000 kronor för den begagnade fiolen, eftersom han tror att han har en köpare väntande som kommer att betala honom minst 50 000 kronor för fiolen.
  5. Restauranggästen tar emot pengarna, lämnar över fiolen och försvinner ut igen. I vissa fall får offret till och med ett kvitto på försäljningen.
  6. Bedragare B återvänder aldrig till restaurangen. Offret blir sittande med en fiol som bara är värd en bråkdel av vad han betalade för den. Bedragare A och Bedragare B delar upp de 5 000 kronorna mellan sig.

I sitt grundutförande byggde fioltricket ofta på att restauranggästen var skabbigt klädd och gav ett fattigt intryck. Han lät restaurangägaren veta att han var en musikant och att fiolen var hans enda levebröd. Tanken med detta upplägg är att skapa en situation där restaurangägaren (offret) utgår ifrån att en fattig stackare inte kan ha någon aning om hur mycket fiolen faktiskt är värd – om han visste skulle han ha sålt den för länge sen. Bedragare B var däremot fint klädd och gav sken av att vara en person som både var mycket kunnig när det gällde fioler och hade möjlighet att betala ett högt belopp för instrumentet.

Liknande upplägg kan vi se idag när företag blir lurade. Bedragare A ger sken av att inte ha någon koll alls på hur mycket hans ärvda tomt, gamla veteranbil eller egenhändigt uppfunna mjukvara skulle kunna vara värd för rätt köpare.

Varianter på fioltricket

Fioltricket existerar i många olika varianter och har uppdaterats på olika vis för att passa dagens samhälle. En grundbult i fioltricket är att föremålet måste vara av något slag där det inte är orimligt för en oinsatt person (offret) att å enda sidan tro på att föremålet är väldigt värdefullt och å andra sidan också tro på att föremålets säljare inte har någon aning om hur värdefullt föremålet är. Fioltricket utförs därför ofta med produkter där det finns ett enormt spann i värde mellan till utseendet likartade produkter, till exempel antikviteter, konstverk och smycken.

I teveserien Only Fools and Horses (1981) får vi se fioltricket i avsnittet Cash and Curry. Där luras karaktären Del Boy att betala £2000 för en staty som han tror att han kommer att kunna sälja för £4000 och som egentligen är värd £17. Två andra exempel är teveserien Hustle (avsnittet Cops and Robbers) där ”fiolen” är en hund och teveserien Leverage (avsnittet The Studio Job) där ”fiolen” är immaterialrättslig.

Ringtricket

I filmen Zombieland (2009) kan vi se ett exempel på vita duken där två systrar genomför fioltricket tillsammans. Välklädda storasyster svänger in på bensinmacken i en fin bil för att tanka. Efter en liten stund börjar hon uppträda förtvivlat och berättar för bensinmacksbiträdet att hon har tappat bort sin förlovningsring som hon tog av sig i samband med tankningen. Hon har väldigt bråttom iväg för att inte missa sitt flyg, men överlämnar sin kontaktinformation och utlovar en mycket hög belöning för den som lämnar tillbaka ringen till henne. Dels är ringen enligt utsago väldigt dyr (”It’s worth more than my car!”), dels har en förlovningsring givetvis stort sentimentalt värde. Biträdet har alltså ingen anledning att tvivla på att den välklädda kvinnan med den fina bilen kommer att vilja betala rejält för att få tillbaka sin ring.

En stund senare kommer den unga och enkelt klädda lillasystern in i butiken. I handen håller hon något som hon studerar noggrant – en ring. Biträdet förstår givetvis vad det rör sig om för ring, men lillasyster vill inte lämna den ifrån sig. Till slut betalar biträdet ett rejält belopp för ringen (men mycket mindre än den utlovade belöningen) och lillasyster lämnar butiken.

En bit bort blir lillasyster upphämtad av storasyster i bilen, och vi får se en hel påse billiga ringar. Vad biträdet har i sin ägo är en i princip värdelös ring som ingen kommer att betala någon hittelön för.

Ringtricket – en efterföljare till The Glim Dropper

I ringtricket ser vi en omvänd ordning jämfört med fioltricket. Istället för att offret först kommer i kontakt med den enkla personen som inte vet vad föremålet är värt är det den välklädda storasyster som först kontaktar offret och förklarar hur mycket den borttappade ringen är värd och hur mycket hon är beredd att betala i hittelön för den. Först därefter gör den unga lillasystern entré och låter sig övertygas om att sälja ringen för ett pris som vida understiger både dess påstådda marknadsvärde och storleken på den utlovade belöningen.

Denna variant av fioltricket är mer känt som ”the glim dropper” eftersom det förr i tiden utfördes med ett porslinsöga som det borttapade föremål som ägaren utlovade en stor belöning för. Det beskrevs redan i Nathanael Wests bok A Cool Million, or, The Dismantling of Lemuel Pitkin som kom ut år 1934.

Väktaren

Försöker minska antalet företag som blir bluffade varje år.